ACT vid långvarig smärta: värden och små handlingar

ACT vid långvarig smärta handlar bland annat om att kunna välja handlingar i riktning mot det som betyder något, även när livet innehåller svåra upplevelser. Det är inte ett krav på att tycka om smärtan eller klara mer till varje pris. Här får du hjälp att formulera frågor och ett litet, frivilligt reflektionsunderlag inför samtal med vården.

ACT står för Acceptance and Commitment Therapy och är en terapiform inom KBT-familjen. Hur den används behöver anpassas till personen och sammanhanget. En artikel eller ett arbetsark är inte en ACT-behandling. Du kan använda tankarna för att förbereda ett samtal utan att själv bedöma vilken terapi som passar dig.

Vad vill du kunna ge plats åt?

En ingång är att fråga vad du saknar i vardagen, snarare än att börja med hur mycket du borde prestera. Du kanske vill känna mer kontakt med en vän, vara delaktig hemma eller ge plats åt nyfikenhet. Svaret behöver inte vara stort eller inspirerande. Det kan vara något vardagligt som nästan har försvunnit bland alla vårdbesök och måsten.

Skriv en mening som börjar med ”Jag vill kunna vara…” eller ”Jag vill ge mer utrymme åt…”. Försök använda dina egna ord. Om meningen mest beskriver vad andra vill att du ska göra kan du markera det som en fråga. Det är värt att skilja dina önskemål från krav som du känner från arbete, familj eller dig själv.

Du behöver inte lösa konflikten direkt. Två saker kan vara viktiga samtidigt, exempelvis gemenskap och återhämtning. Underlaget kan hjälpa dig ta upp just den spänningen med en behandlare: hur kan båda få någon plats utan att du pressar dig in i en plan som inte fungerar i praktiken?

Skilj en riktning från ett mål

En riktning beskriver hur du vill vara eller vad du vill stå för. Ett mål är något mer avgränsat som kan bli gjort. ”Vara en närvarande vän” är en riktning. ”Skicka ett meddelande till en vän” är en möjlig handling. Exemplet är inte en instruktion om vad du ska välja, utan visar skillnaden mellan två sorters formuleringar.

Det kan finnas många handlingar i samma riktning. Om ett telefonsamtal inte fungerar en viss dag kanske ett kort meddelande är möjligt, eller så behöver kontakten vänta. Flexibiliteten ligger i att kunna undersöka alternativ. Den innebär inte att du måste hitta ett sätt att genomföra varje plan trots smärta, sjukdom eller andra hinder.

Ett mål som bara lyder ”bli av med smärtan” lämnar lite att planera själv. Det är förståeligt att önska lindring, och medicinsk behandling kan fortfarande vara viktig. I reflektionsarbetet kan du dessutom fråga vad du vill ha mer av i livet under tiden. De två frågorna behöver inte konkurrera med varandra.

Acceptans är inte att avstå från vård

Ordet acceptans kan låta som att du ska sluta säga ifrån. Om det är så du uppfattar ett råd, berätta det för behandlaren. Fråga vad personen menar i just din situation och hur det går ihop med att söka medicinsk hjälp, be om anpassning eller sätta en gräns. Du ska inte behöva gissa vad ett centralt ord innebär.

En psykologisk behandlingsform betyder inte att smärtan är inbillad. Det går att arbeta med hur smärta påverkar beslut, tankar och vardag samtidigt som kroppsliga frågor behöver bedömas. I vår översikt om olika delar av smärtbehandling finns ett bredare sammanhang. Här ligger fokus på dina frågor inför ett möjligt ACT-arbete.

Nya eller tydligt förändrade symtom ska inte förklaras bort som något du bara behöver acceptera. Kontakta vården utifrån behovet, ring 1177 för råd och 112 vid akuta livshotande symtom. Ett arbetsark om värden kan inte avgöra vad som är medicinskt tryggt eller när en situation behöver bedömas.

Lägg märke till en tanke utan att göra den till en order

Inför en aktivitet kan många tankar dyka upp. En tanke kan vara ”jag kommer att svika om jag inte gör allt”. Som en enkel reflektionsfråga kan du skriva vad tanken säger och vad du vill fråga behandlaren om. Du behöver inte vinna en diskussion mot tanken eller ersätta den med en positiv formulering.

Det är också möjligt att en tanke pekar på ett verkligt praktiskt hinder. Om det saknas transport, hjälp eller en tillgänglig plats behövs kanske en konkret lösning. Allt ska inte göras om till ett problem i ditt förhållningssätt. Skriv därför både det som händer i huvudet och det som faktiskt finns i omgivningen.

Om självreflektionen gör dig mer orolig eller fastnar i självkritik kan du lägga den åt sidan. Ta med reaktionen till en vårdkontakt om du behöver stöd. I texten om oro när man lever med smärta finns fler ingångar till samtal, men den individuella hjälpen behöver utgå från vad du upplever.

Välj en handling som har en mindre version

Börja med en aktivitet som går att beskriva konkret och som stämmer med de medicinska råd du har. ”Ta hand om relationer” är svårt att planera. ”Fråga min syster när hon kan prata en kort stund” är tydligare. Storleken på handlingen bestäms inte av vad som låter bra i ett formulär, utan av din verkliga situation.

Skriv en mindre version bredvid om du vill. Det kan vara att formulera ett meddelande utan att behöva skicka det samma dag, eller att be någon hjälpa till med en praktisk förberedelse. En mindre version ska inte bli en dold regel om att du alltid måste göra något. Ibland är nästa steg att be om hjälp eller vila enligt din plan.

Fråga vad handlingen ska uttrycka. Om den ska stödja gemenskap men leder till att du tar ansvar för alla andras behov, kanske den behöver ändras. Den frågan är ofta mer användbar än att bara göra aktiviteten kortare. Det är riktningen och genomförbarheten tillsammans som behöver få plats i samtalet.

Ett påhittat exempel: delaktighet i en måltid

Föreställ dig någon som saknar känslan av att vara delaktig i familjens middag. Personen tänker först att målet måste vara att laga hela maten. I ett reflektionsunderlag skriver personen i stället ”gemenskap” som riktning och funderar på vilka delar av måltiden som betyder mest. Detta är ett påhittat exempel, inte en behandlingsberättelse.

Möjliga handlingar kan vara att välja en rätt tillsammans, vara med vid bordet på ett sätt som fungerar eller be om en avgränsad uppgift. Vilket alternativ som är lämpligt behöver passa personens förutsättningar. Det finns ingen generell regel om att ett visst val är mer modigt, mer accepterande eller bättre för smärtan.

Efteråt kan personen skriva vad som blev möjligt och vad som var svårt. Om smärtan inte förändrades kan handlingen ändå ha varit meningsfull; om den blev alltför krävande behöver upplägget ses över. Varken smärtsiffran eller genomförandet ensamt avgör vad personen bör göra nästa gång. Anteckningen ska öppna för samtal, inte sätta betyg.

Följ processen med andra frågor än bara smärtstyrka

Du kan fråga dig om handlingen låg nära det du ville uttrycka, om den var möjlig under rådande förhållanden och vilket stöd du behövde. Skriv också vad som överraskade dig. Dessa frågor skiljer sig från att kontrollera om en övning sänkte smärtan direkt. De kan ge ett annat underlag till behandlaren.

Undvik att skapa en ny prestationslista av reflektionen. En inställd aktivitet kan ge information om ett hinder, ett stödbehov eller en plan som behöver ändras. Den säger inte att du har misslyckats med acceptans. Om arbetet upplevs så, ta upp det tydligt. Behandlingen behöver gå att förstå och kännas relevant för dig.

En kort notering om aktivitet kan ge sammanhang, men du behöver inte registrera samma sak på flera ställen. Välj ett huvudunderlag och hänvisa dit vid behov. Färre anteckningar som går att använda är bättre än flera parallella system som du inte orkar hålla aktuella.

Frågor innan du tackar ja till ett upplägg

Fråga vad behandlingen ska hjälpa dig med, hur den går till och hur ni följer upp om den är användbar. Be om exempel på hemuppgifter och berätta om sådant som kan göra dem svåra att genomföra. Det kan vara koncentrationssvårigheter, begränsad tid, språk eller tidigare erfarenheter av vård som väcker oro.

Fråga också vem du kan kontakta mellan träffarna och hur insatsen samordnas med annan vård. Ett gruppupplägg, ett digitalt program och individuella samtal kan ha olika förutsättningar. Den verksamhet du kontaktar behöver förklara sitt erbjudande; en beskrivning av ACT på nätet säger inte vad just din mottagning erbjuder.

1177 beskriver ACT som en av flera terapiformer inom KBT. På Smärtrehab Västmanlands informationssida finns ett regionalt exempel på hur ACT ingår i rehabilitering. Det visar ett möjligt sammanhang, inte en garanti om tillgång eller ett program som alla i Sverige får. Kontrollera villkoren hos den mottagning som är aktuell för dig.

När värderingar krockar med vardagens krav

Du kan vilja vara hjälpsam och samtidigt behöva säga nej till en uppgift. Det behöver inte betyda att du har valt fel riktning. Skriv vad du försöker värna i båda alternativen. En gräns kan ibland göra det möjligt att behålla en relation eller aktivitet över tid, men hur det ska se ut behöver diskuteras utifrån din situation.

Om andra tolkar acceptans som att du ska klaga mindre kan du beskriva vad arbetet faktiskt gäller. Exempelvis: ”Jag försöker hitta sätt att vara delaktig och behöver fortfarande hjälp med det här momentet.” Du måste inte använda terapibegrepp i familjen. Konkreta önskemål kan vara lättare att förstå än en förklaring av hela modellen.

Efter avslutad rehabilitering kan sådana frågor behöva återbesökas. Livet förändras, och det som var viktigt under en period behöver inte vara viktigast nu. Läs om att följa planen efter rehabilitering om du vill samla ansvar och uppföljning kring nästa steg.

Ladda ner en enkel karta över värden och handling

Använd det en gång om det räcker. Du behöver inte fylla en hel vecka eller arbeta dig igenom alla livsområden. Smärtdagbok kan samla reflektionen med andra egna observationer, men själva verktyget avgör inte vilken behandling som passar. Välj det som hjälper dig föra ett tydligare samtal och låt resten vara frivilligt.

Vanliga frågor