Smärtskattning vid demens: vad kan närstående se?
Smärtskattning vid demens kan bli svår när orden inte räcker till. Som närstående kan du bidra med konkreta observationer och kunskap om personens vanor, samtidigt som vården ansvarar för bedömningen.

Här får du stöd för att skilja mellan det personen själv uttrycker, det du ser och det du undrar över. Målet är en tydlig fråga till vård och omsorg, med respekt för personens vilja och integritet.
Personens egna ord kommer först
Smärtskattning vid demens börjar inte med att en närstående gissar en siffra. Den som lever med sjukdomen kan fortfarande kunna berätta, peka eller visa vad som känns svårt. Ge utrymme för det uttrycket innan du lägger till dina egna observationer. Be vårdpersonalen om hjälp att hitta ett sätt att fråga som passar personen.
Ställ inte flera frågor samtidigt och fyll inte genast i svaret. Ett kort svar, en gest eller ett ”vet inte” kan behöva få stå kvar. Om personen säger att något gör ont kan du skriva de egna orden och vilket sammanhang de sades i. Du behöver inte översätta dem till medicinska termer.
Skilj mellan det personen säger och det du själv ser. ”Hon sa att foten gjorde ont” är en annan uppgift än ”hon drog undan foten när strumpan togs på”. Båda kan behöva föras vidare, men de ska inte blandas till en säker slutsats om orsaken eller styrkan.
Svenskt Demenscentrum beskriver strukturerad upptäckt och bedömning av smärta vid kognitiv sjukdom. Sådan bedömning hör hemma i vård och omsorg med rätt arbetssätt. Arbetsbladet här är ett enkelt stöd för närståendes beskrivningar och är ingen ersättning för ett bedömningsinstrument.
Beskriv skillnaden mot det vanliga
Som närstående kan du känna igen vanor som personalen ännu inte känner till. Du vet kanske hur personen brukar sitta vid frukosten, hälsa på en besökare eller reagera när det är dags att gå ut. Den kunskapen kan hjälpa samtalet om vad som har förändrats.
Utgå från en bestämd situation. Skriv exempelvis att personen brukar hålla muggen själv men nu ställde ned den efter en klunk. Undvik att stanna vid ord som ”sämre” eller ”besvärlig”. Beskrivningen behöver visa vad ordet betyder i just det ögonblicket.
En förändring bevisar inte smärta. Det kan finnas andra orsaker, och flera behov kan finnas samtidigt. Formulera därför gärna en fråga: ”Kan det här behöva bedömas?” i stället för att skriva att du har hittat förklaringen. Du ska inte behöva avgöra det medicinska för att få berätta om en skillnad.
Om du inte vet hur personen brukar reagera i en viss situation skriver du det. Du behöver inte jämföra med andra personer i samma ålder eller med samma diagnos. Den personliga bakgrunden är mer relevant än en föreställning om hur alla med demens borde bete sig.
En observationsrad kan bestå av fyra delar
Börja med tid och sammanhang. Skriv sedan vad du faktiskt såg eller hörde, vad personen själv uttryckte och vilken fråga eller kontakt som följde. Det kan göras i ett par meningar. Det behöver inte bli en rapport över hela dagen.
Ett påhittat exempel är: ”Vid påklädningen på morgonen drog pappa undan vänster arm och sa stopp. Vi avbröt momentet. Jag vill berätta det för sjuksköterskan och fråga hur hjälpen ska ges.” Exemplet visar en konkret förändring utan att avgöra om det var smärta, rädsla eller något annat.
Anteckna vem som var med om det är viktigt för att förstå händelsen. Markera också om uppgiften kommer från någon annan. ”Personalen berättade att…” ska inte skrivas som om du själv hade sett det. Då blir det lättare att följa upp frågor med rätt person.
Lägg inte in ett eget poängsystem. Antalet tecken eller antalet rader är ingen mätning av smärtans styrka. Ett tomt fält betyder att uppgift saknas. Det betyder inte att personen var smärtfri, och en lång anteckning betyder inte automatiskt ett svårare tillstånd.
Observera vanlig omsorg utan att framkalla en reaktion
Utgå från händelser som uppstår i den vanliga vardagen. Flytta inte en arm, tryck inte på ett område och upprepa inte ett moment för att se om personen reagerar igen. Det är inte en närståendes uppgift att göra smärttester.
Om en situation blir svår kan du beskriva vad som redan hänt och be ansvarig personal om vägledning. Du behöver inte slutföra ett moment för att få en komplett notering. Frågan om hur omsorgen ska genomföras säkert och respektfullt behöver lösas tillsammans med dem som ansvarar för den.
Skriv gärna om miljön om den hjälper till att förklara sammanhanget: många människor i rummet, en ovan tidpunkt eller en instruktion som var svår att förstå. Det innebär inte att du vet vad som orsakade reaktionen. Du ger mer information som kan behöva vägas in.
Var också uppmärksam på personens vilja i stunden. Ett nej eller en undanvändning ska inte behandlas som ett hinder för att få en bättre dagbok. Den praktiska hjälpen och kommunikationen behöver anpassas, och personalen kan behöva hjälpa till med hur det ska göras.
Låt måltid, vila och förflyttning ha olika frågor
En allmän notering som ”orolig hela dagen” kan bli svår att använda. Försök välja en avgränsad händelse som du minns. Var det vid måltiden, under en förflyttning eller när personen skulle komma till ro? Beskrivningen behöver inte vara lång för att bli mer konkret.
Vid en måltid kan du berätta att personen slutade äta, ändrade hur hen höll ett bestick eller sa något om munnen. Lämna tolkningen öppen. Vid vila kan du skriva att personen bytte ställning flera gånger medan du var där. Du behöver inte bestämma att något av detta är ett smärtuttryck.
Vid förflyttning är det särskilt viktigt att inte ordna ett extra försök för att kontrollera din misstanke. Anteckna det redan inträffade och ta upp behovet av bedömning och instruktioner. När flera personer hjälper till behöver de kunna ge stödet enligt en gemensam plan.
Välj bara de sammanhang som är relevanta. Det finns inget krav på att övervaka alla måltider eller hela natten. Om du inte var närvarande ska det inte fyllas i utifrån vad du antar. Få tydliga uppgifter kan vara mer användbara än en tät kalender med osäkra slutsatser.
Självskattning och närståendes observation är olika underlag
När personen själv kan använda en smärtskala är det hens svar som behöver återges. En närstående ska inte höja eller sänka siffran för att den verkar orimlig. Ta i stället upp osäkerheten med vårdpersonalen och fråga hur skattningen ska genomföras och tolkas i den aktuella situationen.
Vår guide om självskattning med NRS beskriver ett annat slags underlag än observationerna här. Om en person inte kan använda skalan blir det inte mer korrekt av att någon annan fyller i en siffra åt hen.
Detsamma gäller markering på en VAS-skala. Att känna personen väl innebär inte att du kan veta exakt hur stark smärtan upplevs. Din kunskap kan däremot bidra med tidigare vanor, förändringar och personens vanliga sätt att uttrycka sig.
Om vården använder ett särskilt observationsinstrument behöver ansvarig personal förklara hur arbetet går till. Fråga vilken roll du ska ha och vilka uppgifter de vill ha från dig. Den fria anteckningsmallen ska inte döpas om till en validerad skala eller användas för att räkna ut en behandlingsnivå.
Gör kontakten med vård och omsorg konkret
När du tar kontakt kan du börja med personens namn, förändringen och när du märkte den. Säg vad som är annorlunda än vanligt och vad du vill få hjälp att bedöma. Du behöver inte lämna en färdig diagnos för att frågan ska kunna tas vidare.
Om personen har en ansvarig sjuksköterska eller en etablerad vårdkontakt kan du fråga hur observationer ska förmedlas. Bestäm vilken kanal som ska användas och hur du får veta att uppgiften har tagits om hand. För personliga vårduppgifter använder du den kontaktväg som mottagningen eller verksamheten anvisar.
Be om ett tydligt nästa steg: vem följer upp, när sker det och vad ska du göra om det förändras innan dess? 1177:s besökstips betonar att informationen behöver gå att förstå och att nästa kontaktväg ska vara tydlig. Du kan skriva svaret kort och be att få det bekräftat.
Vid en ny eller tydlig försämring behöver du ta kontakt för bedömning utifrån situationen, inte fortsätta samla rader. Ring 1177 om du behöver råd om vårdbehov eller vart du ska vända dig. Anteckningsbladet kan följa med, men ska inte fördröja hjälpen.
Flera närstående kan hjälpa utan att skapa en övervakningslogg
Om flera personer finns runt den som är sjuk kan ni behöva ett enkelt sätt att undvika missförstånd. Bestäm vem som samlar de frågor som ska tas till vården. Det behöver inte vara samma person som såg varje händelse.
Låt varje observation ha en avsändare och håll texten saklig. Om två personer uppfattat en situation olika får båda beskrivningarna finnas kvar. Försök inte rösta fram vilket intryck som är det rätta. Skillnaden kan i sig vara värd att fråga om.
Bestäm också vad som inte behöver delas i familjens vanliga meddelandetrådar. Personens privata vårduppgifter förtjänar samma respekt även när kommunikationen är svår. Dela den information som behövs för stödet och använd vårdens anvisade kanaler för medicinska frågor.
Den närståendes ork är också en del av det praktiska upplägget. I guiden om att vara närstående till någon med smärta finns fler samtalsfrågor. Be om en avgränsad uppgift så att du vet vad du ska bidra med och vad verksamheten ansvarar för.
Följ överenskomna förändringar utan att justera behandling
Om vården ändrar en plan kan du fråga vad ni ska lägga märke till efteråt. Det kan handla om samma vardagssituation som gjorde frågan tydlig från början. Beskriv vad du faktiskt ser, även om det inte passar din förväntan.
Håll tidpunkten för en ändring skild från tolkningen av det som händer. Att något verkar lättare efter en åtgärd är information att återkoppla, men avgör inte på egen hand orsaken till förändringen. Andra omständigheter kan också ha ändrats.
SBU:s översikt om smärttillstånd hos äldre behandlar bland annat vårdupplevelser och läkemedelsfrågor. Den understryker betydelsen av individuell uppföljning, men är publicerad 2020 och är inte en aktuell ordinationsguide. Ändra inte läkemedel eller andra behandlingar utifrån egna observationsrader.
I Smärtdagbok kan du samla frågor och beskrivningar som ska tas vidare. Märk tydligt när texten är en närståendes observation. Använd inte dagbokens självskattningsfält som om de automatiskt kunde fyllas i av någon annan.
Gratis blad för observation och nästa fråga
Ladda ner observationsbladet för närstående. Första arbetssidan har plats för korta händelser. På andra sidan kan du sammanfatta förändringen från det vanliga, vad personen själv uttryckt och vad du vill att vården ska bedöma.
Ladda ner gratis arbetsblad (PDF)Bladet innehåller inga poäng och inga gränser för smärtgrad. Det ska fungera som stöd för samtalet, inte som ett eget instrument. Skriv datum, sammanhang och konkreta ord. Lämna utrymme för att frågan kan ha flera möjliga förklaringar.
Efter kontakten kan du anteckna vem som tog emot informationen och vilket nästa steg som blev bestämt. Då blir det lättare att följa upp utan att upprepa hela berättelsen. Personens egna uttryck och behov ska fortsätta att stå i centrum även när andra hjälper till att förmedla dem.
Vanliga frågor
Kan jag sätta en smärtsiffra åt min närstående?
Gissa inte en självskattning åt personen. Återge personens eget svar när det är möjligt och be personalen om stöd för hur bedömningen ska göras.
Visar oro alltid att personen har ont?
Nej. En beteendeförändring behöver beskrivas och bedömas i sitt sammanhang. Din observation kan vara viktig utan att den bevisar en viss orsak.
Behöver jag följa personen hela dagen?
Nej. Välj sådant du faktiskt har sett och kom överens med personalen om vad som är relevant. Du ska inte behöva övervaka varje aktivitet för att kunna be om hjälp.
Vad skriver jag när personen säger nej?
Skriv vad som sades och vad som pågick, utan att översätta nejet till en diagnos. Be ansvarig personal om vägledning om stödet behöver anpassas.
Är gratisbladet en validerad demensskala?
Nej. Det är ett fritt observationsunderlag utan poäng. Vårdens strukturerade bedömningsinstrument används enligt sina egna instruktioner.

Låt personens vardag stå i centrum
Använd Smärtdagbok för konkreta frågor och överenskommelser. Den medicinska bedömningen görs av vården.
Se Smärtdagboken →